Känslan just nu och för övrigt varje sekund av dagarna som går så känns det som en sten i magen. Man vet aldrig riktigt om man kan slappna av. Hela tiden tänker man på varje andetag, varje gång man sväljer för att se om man kanske är på väg att bli sjuk. Vi har inte råd att smitta åsa med något just nu och därav kan vi heller inte själva bli sjuka. Vi turas om i pass att hjälpa åsa, sitta hos henne och vaka över henne. Jag hoppas hon vet i dessa svåra tider att vi verkligen älskar henne!
Vad finns det mer att säga? Vad finns det mer att göra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar