Så är man här igen

Fascinerade hur jag alltid hamnar här, även om jag "gett upp" för en stund på att skriva blogg. Just nu ligger jag ner och lyssnar på Adele - Make you feel my love. Underbar låt som får en att tänka och slappna av.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt denna gång... jag vet bara att jag har många tankar just nu och vi får nog se om jag återkommer en dag i mer vaket tillstånd för att reda ut allt som virvlar i min hjärna. Men ändå känner jag att jag måste lista upp mina tankar;
… Hur ska jag egentligen klara av att lära ut den typen av matematik som jag läser nu…
… Hur kommer jag att klara av att försöka nå mina mål till sommaren…
… Vad ska jag ha som delmål i mitt liv…
… Vad gör jag egentligen…



...

Rädsla

Fascinerande hur man kan vara rädd för mycket egentligen. Jag tror jag kan lista en ganska lång lista på saker som gör mig illa till mods eller väldigt rädd.
Men vad är det som är värst? Är det mörkret? Ensamheten? Att misslyckas? Eller att bli skrämd?

Är det som de säger i de amerikanska serierna att man måste gå tillbaka till sin barndom för att se vad roten till problemet är?
Är det i sånt fall att jag är rädd för många saker eftersom jag utsattes för många rädslor i ett sällskap jag aldrig riktigt litade på?

Många tankar som cirkulerar nu...

Borde vara förbjudet!

Att behöver gå upp så tidigt att man hinner tull universitetet till åtta!! Sjukt trött efter gårdagen underbara tjejkväll som slutade med att Freddy tog ett glas vin när han kom och hämtade mig och jag blev chauffören hem för alla. Missförstå mig rött nu, jag hade suget emot det.

Men nu, denna morgon, efter sex timmars sömn så har tröttheten hunnit ikapp mig!! Och jag undrar hur mycket redbull det blir idag...

Som en sten i magen

Känslan just nu och för övrigt varje sekund av dagarna som går så känns det som en sten i magen. Man vet aldrig riktigt om man kan slappna av. Hela tiden tänker man på varje andetag, varje gång man sväljer för att se om man kanske är på väg att bli sjuk. Vi har inte råd att smitta åsa med något just nu och därav kan vi heller inte själva bli sjuka. Vi turas om i pass att hjälpa åsa, sitta hos henne och vaka över henne. Jag hoppas hon vet i dessa svåra tider att vi verkligen älskar henne!

Vad finns det mer att säga? Vad finns det mer att göra?

Hypokrondri

Du vet när någon snällt säger att det finns löss i en klass på skolan, då börjar det automatiskt klia i håret på en, även ön man inte ens varit till skolan på en vecka och det är omöjligt att ha fått det från den källan?
Lite så känns det nu. Pappa och mamma frågade igår om jag kände mig något förkyld överhuvudtaget. Klart man börjar känna efter även fast jag sa nej. Har jag inte lite ont i halsen, eller beror det på att jag kust har drömt mardrömmar och har feta träningsverken och därför legat och spännt mig hela natten?
När det är såhär kallt ute också, som det är ute nu. Då blir det automatiskt att man snyter sig när man kommer hem. Och jag har börjat med freddys konstiga vana, att snyta sig när man vaknar. Nu tror föräldrarna säkert att jag ljög för dem och faktiskt är sjuk men att jag vill träffa åsa så mycket att jag inte bryr mig om det är från mig hon får en bakterie som kan kosta henne livet!?

Jag lärde mig det, när jag läste både kriminologin och socialpsykologin, att det man vill ska ske kan man få att ske. Även om det gäller hos någon annan och dens egenskaper. Om jag säger till någon att den personen är dum tillräckligt ofta så kommer den personen att börja tro på det. Så är det med förkylning och alla andra symptom som kommer med det.
Svårt att inte känna sig lite hypokondrisk...

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Känslan är förvirrande. Det borde vara härligt att åka hem till familjen men någonstans vet jag att det är fel. Det känns oroligt, magproblemen är tillbaka, den underliggande stressen också.
Fick sällskap halva vägen på tåget i alla fall. Och Freddy lämnade av mig vid stationen. En bättre pojkvän får man leta efter!
Tankarna rusar omkring i huvudet om hur allting kommer gå, när jag ska åka tillbaka, vad jag ska fylla ut all dödtid med (troligen blir det mycket tid på gymmet/jumpa/simning).
Har lovat sötnosen att klara hans Doodle jump rekord också, på mobilen, så att han kan få klå mig sen. Tävlingsinriktad är vad han är!

Usch, försöker att inte tänka på så mycket just nu men det är svårt. Kanske bara ska lyssna på awesome musik, blunda och koppla av en stund...

Ensam

Usch! Jag avskyr ensamhet. Den kryper liksom på en. Från alla hörn i lägenheten. Det spelar ingen roll att jag vet att ensamheten försvinner någongång efter nio då freddy kommer tillbaka.

Jag vet att jag borde äta, men det går inte. Jag har ingen ork, inget sällskap och ingen lust.

Snacka om nervsammanbrott

Dagen idag har varit helt okej. Tills den började närma sig sitt slut. Då kom det. Allt.

Tårarna rann, rädslan kröp fram, ångesten hängde i liften och min mur raserade. Som tur fanns Freddy där för mig. Han höll om mig, pratade med mig, gav mig mat och fick mina tankar i andra banor.

Nu är det söndag kväll och vi ska upp tidigt imorgon och gymma. Sen är det skola som gäller, veckohandel och så är veckan igång igen. Men på onsdag åker jag upp till Stockholm. Det ska bli skönt, förutom att jag inte har freddy att krama på och krypa ner hos på kvällen. Men det ska bli skönt, hoppas jag.

Förnedring

Förnedring är dagens stora ord.

Någonstans måste förnedring vara något man själv skapar. Det är en känsla man känner efter att något har hänt en själv som man inte tyckte var okej. Så tekniskt sett är förnedringen bara i ditt eget huvud.
Hur kommer det sig då att dagen kunde börja så bra, lite stressande men vi hann med allting ändå. Kvällen skulle avslutas med middag ute och kanske en drink. Men istället avslutades den med en gråtande Rita i duschen.

Varför? Jo fånigt nog fick jag en stor mängd öl, rakt över mig och alla mina ägodelar. Och vad känner jag? Jo förnedring. Och vad gjorde jag? Jo bestämde mig för att gå hem. Jag ville inte ens godta killens ursäkt. Jag kände mig riktigt förnedrad och jag kan inte förklara varför ens.

Nu har jag duschat och sitter här med håret i en turban och även fast jag har skrubbat huden, tvålar den med peach duschkräm och bytt kläder, till och med tagit bort allt smink och schamponerat håret så känner jag fortfarande lukten av öl och känslan av förnedran ligger kvar. Klumpen i halsen finns kvar.

Varför är jag så jävla löjlig? Varför kunde jag bara inte ställt mig upp och skrattat åt det, skvätt lite av min cider över honom och sen fortsatt? Visserligen var det inte en liten mängd öl jag fick över mig och nu pratar vi rakt över mig, men det är bara jag som kan skapa känslan och det har jag gjort.
Hur blir man nu av med den?

Indestructible!

Har totalt fastnat för Robyns nya låt Indestructible! Hörde den i bilen på väg till Lisa, när jag och systrarna skulle spela spel hos dem. Jag kom att tänka på delen i låten som går; "I'm gonna love you like I've never been hurt befor! " och insåg att man måste leva varje dag som att jag aldrig blivit sårad, annars kommer man gräva ner sig.
Detta har hjälpt mig idag, första dagen med detta tänkande. Jag hoppas att folk har lagt märke till att jag har försökt liva upp min egen, och andras, tillvaro idag.
Jag behöver musiken för att göra mina dagar lättare. Jag behöver sällskapet av andra, min hobby att baka för att kunna klara av dagarna framöver. Man måste vara stark nu när syster yster är ynklig, men själv är jag inte helt "oynklig" på insidan heller, men jag har i alla fall min älskling!

Man borde berätta...

.. vad folk betyder för en.
Varför är det så lätt att tänka tankar, älska människor men så svårt att låta dem veta det? Om någon försvinner, vad ska man göra då? En god vän till mig säger ofta att han tycker att det är onödigt att bara fira födelsedagar, julafton med mera när man faktiskt kan visa personerna i sin närhet hur mycket de betyder för en, närsomhelst på dygnet, veckan och året. Jag önskar att jag hade modet att säga till alla som står mig nära, precis vad jag känner för dem. Och tänk att det har tagit mig ett år att verkligen förstå vad han menade med att visa alla omkring en vad de verkligen betyder för en.

Jag har funderat på detta under dagen och om jag lyckas samla mod till mig, nu i helgen så ska jag berätta för min pappa att han är min hjälte. Jag tror det är anledningen till varför jag är så rädd att något ska hända honom, för hjältar kan ju inte skadas. Eller hur?

Min älskling kämpar jag varje dag för att vara säker på att han vet att jag älskar honom från botten av mitt hjärta! Varje gång jag kommer på mig med att säga något som låter negativt så får jag nästan lite dåligt samvete. Jag menar, var just den meningen och sättet jag sa det på nödvändigt?

En annan person jag måste lära mig att visa känslor för är min älskade syster! Tänk så mycket som jag kan gå miste om annars om jag inte öppnar munnen snart! Och hur ska jag då kunna leva med mig själv?

Underbara du!

Att du alltid finns där för mig är fantastiskt och helt ofattbart. Du står ut med mig i ur och skur, även när jag är som jobbigast!
Idag åkte vi till marieberg och du lät mig köpa både ett pussel(som jag ofta använder mig av när jag är nere) och alfapet! Jag går alltid velat ha alfapet och första matchen i det går av ikväll, efter att jag har pluggar matte dock.

Imorgon har jag planerat att gå upp tidigt, gå till gymmet och ta ut mig riktigt rejält! Ska bli skönt att få en nystartad vecka! Och på onsdag börjar teckenspråkskursen! Ytterligare något att se fram emot!

Dagen bara rinner iväg...

Vad har jag gjort idag egentligen? Jag och älsklingen vaknade vid halv elva, gjorde världens godaste frukost och kröp sedan tillbaka ner i sängen vid tolv. Vi "råkade" somna om igen och vaknade en tjugo minuter innan Emma kom över med sin hund.
Vi tog en riktigt lång promenad på en och en halv timma och när vi kom hem kröp hunden upp i soffan och somnade. Vi passade då på att kolla på en film för att sedan pausa i handbollen. Tillslut var klockan nio och vi åt middag. Dagen är förbi och vad har man åstadkommit?

Nu ligger jag här i soffan igen och funderar på livet. Saknar familjen och mest av allt vill jag bara bli omhållen!

Tjock som man är!

Nu sitter man här, tjock som man är. Äter chips gör jag också. Är det verkligen så gott som mina smaklökar verkar tycka? Det måste ju vara något med chipsen som gör att jag kan trycka i mig mängder. Men jag tränade i alla fall idag, om det nu är till någon tröst. Imorgon ska jag och hjärtat gå ut med Emmas hund igen, till och med ta hand om den ett tag medan de är i Marieberg! Det ska bli kul och är något jag ser fram emot! Sen finns det andra saker som gör att jag ser fram emot imorgon.
1. Vi ska sova ut rejält!
2. Vi ska äta stor och god frukost( vilket tekniskt sett är lika onyttigt som de chips jag stoppar i mig just nu)
3. Vi ska mysa och slappa hela dagen!!!
4. Vi ska ut och promenera!
5. Och till slut, ingen matematik.

Jag har nämligen bestämt mig för att lördagar inte är en matematikdag, då jag faktiskt kan tänka mig att plugga resterande dagar i veckan.
Men nu börjar filmen på TV igen och jag måste skaffa fram lite kallt vatten med is i! Mmm!!

Got to let it burn

Minnena flyger tillbaka till högstadiet när Spotify spelar Usher - Burn. Det var evigheter sedan jag lyssnade på denna låten, oftast när jag var deppig av kanske ett slut mellan en kille och mig eller bara var på allmänt depphumör.
Kommer ihåg hur jag kunde sätta på denna låten på högsta volym, lägga mig raklång på sängen i mörkret i rummet och bara vara.

Det är fascinerande,tycker jag, hur minnet egentligen fungerar. Jag funderar ofta över vad det är som gör att jag minns olika stunder mer än andra. Jag tror mig ha kommit fram till att det är när någonting har påverkat mig känslomässigt som mitt minne börjar lagra. Vissa saker har jag så pass tydliga bilder av, i minnet att jag skulle kunna skissa upp platsen, vilka som var där och vad som hände. (Om jag bara var så bra på att rita, hehe.)

Igår såg vi ett avsnitt av en amerikansk serie och det började med att en man slängde sig ner på spåret i tunnelbanan i New York för att kunna rädda en kvinna som fallit ner. Men med sig i tunnelbanan hade mannen sin lilla dotter som stod kvar på perrongen och såg tåget närma sig hennes pappa.
Jag hade nästan förträngt det och jag undrar om inte min pappa redan har gjort det. Men avsnittet på TV triggade min hjärna och dess minnesbilder. Jag minns det som om det var igår när jag stod på perrongen på Rådhusets tunnelbanestation och kramade om pappas gamla slitna skinnportfölj och skrek efter honom medan han sprang fram till kanten för att hjälpa den fulla mannen som trillat ner.
För att ta det från början och förklara varför jag minns att han var full så var det så att vi stod på perrongen, såg mannen vingla fram och tillbaka över, den minst tio meter breda, perrongen. Tillslut trampade han snett vid den vita linjen, som finns som en markering om att man inte ska gå där, och föll ner på spåret. Alla tittade men ingen agerade. Jag minns att pappa tvekade men slängde sedan portföljen i min famn och sprang fram.
Jag tror att det var ganska bra med minuter kvar innan tåget skulle komma för när pappa väl hade lyckats få upp den fulla mannen igen från spåret så hann mannen tacka pappa, i något av vad som kändes som en evighet, innan tåget rullade in på stationen.

Det är ett exempel på vad jag menar med att jag kommer ihåg ganska mycket av saker som har påverkat mig, men det krävs vissa saker för att trigga igång minnena som ligger längst bak i huvudet. Musiken är nog en triggerpunkt för mig när det gäller mina år mellan 12-18 eftersom musiken var mitt liv då.
Jag ansåg, som alla andra tonåringar i världen, att musiken beskrev mitt liv i stora drag och att ingen kunde förstå mig som låtarna gjorde. Men jag klagar inte över att musiken fanns där för mig och att den påverkat mig, för utan den hade jag nog inte utvecklats till den jag är idag.

Pluffsig är nog rätt ord!

Pluffsig! Pluffsig Pluffsig! Snacka om att det är rätt ord för hur jag känner mig och hir jag ser ut just nu! Inga kläder sitter smickrande, magen och brösten hänger utanför och självförtroendet är i botten. Jag vet att det bara är att "suck it up " och ge sig iväg till gymmet imorgon. Jag gick en lång promenad igår med Emmas hund och älsklingen och en promenad idag in till stan för att köpa skrivblock.
Pappa har sagt att han donerar en summa pengar till ett kort på friskis så imorgon blir det nog gymmet!!! Måste börja röra på fläsket!

Nog om mina fettvalkar och mitt pms-beteende för nu fortsätter filmen på TV 6!

Social ouppmärksamhet

Det var en intressant del i kursen Socialpsykologi A som jag läste förra våren på Universitetet i Örebro. Kursen i sig handlade i stora drag om hur människor skapar beteendemönster och varför.
Social ouppmärksamhet kan innebära allt från att inte anmärka på om någon har fel meningsbyggnad till att välja att inte påpeka någon som kanske har satt på t-shirten åt fel håll.
Men när är det okej att påpeka samt ignorera?

Själv uppskattar jag nog mer om någon faktiskt sa till mig att min tröja var ut-och-in istället för att jag skulle gå med det ovetandes hela dagen. Jag kan nog tänka mig att bjuda på det skrattet som kan orsakas av att någon uppmärksammar det. Men samtidigt skulle jag nog tycka det vore jobbigare om någon påpekade att jag råkade rapa.
Fast samtidigt ligger det nog i min natur att be om ursäkt direkt om jag råkar rapa högt, men om man faktiskt rapar "tyst", så att säga, är det fortfarande okej att påpeka det då?

Mycket av detta har väl med personliga åsikter att göra men ändå spelar det stor roll i vårt samhälle om man gör "fel"...

linjär algebra....

Linjär algebra... behöver man säga mer än så för att somna? Tysken pratar om leksaker, skallärer och vektorer som åker in i en maskin och kommer ut som ett vektorrum.
Jag fick u på min tentamen i analys också, jippie.

Varför valde jag matte nu igen?

Nya tag

Nytt år och nya tag! Börja om med träningen, nya kurser på universitet (dock inom samma ämne), och nya försök med att blogga. Nu har jag skaffat mig en mobil så att jag kan blogga vårsol, det återstår bara att vänta och se om jag lyckas!
Men för idag är det godnatt och sovgott som gäller!

Smell you later aligator!