Borde vara förbjudet!

Att behöver gå upp så tidigt att man hinner tull universitetet till åtta!! Sjukt trött efter gårdagen underbara tjejkväll som slutade med att Freddy tog ett glas vin när han kom och hämtade mig och jag blev chauffören hem för alla. Missförstå mig rött nu, jag hade suget emot det.

Men nu, denna morgon, efter sex timmars sömn så har tröttheten hunnit ikapp mig!! Och jag undrar hur mycket redbull det blir idag...

Som en sten i magen

Känslan just nu och för övrigt varje sekund av dagarna som går så känns det som en sten i magen. Man vet aldrig riktigt om man kan slappna av. Hela tiden tänker man på varje andetag, varje gång man sväljer för att se om man kanske är på väg att bli sjuk. Vi har inte råd att smitta åsa med något just nu och därav kan vi heller inte själva bli sjuka. Vi turas om i pass att hjälpa åsa, sitta hos henne och vaka över henne. Jag hoppas hon vet i dessa svåra tider att vi verkligen älskar henne!

Vad finns det mer att säga? Vad finns det mer att göra?

Hypokrondri

Du vet när någon snällt säger att det finns löss i en klass på skolan, då börjar det automatiskt klia i håret på en, även ön man inte ens varit till skolan på en vecka och det är omöjligt att ha fått det från den källan?
Lite så känns det nu. Pappa och mamma frågade igår om jag kände mig något förkyld överhuvudtaget. Klart man börjar känna efter även fast jag sa nej. Har jag inte lite ont i halsen, eller beror det på att jag kust har drömt mardrömmar och har feta träningsverken och därför legat och spännt mig hela natten?
När det är såhär kallt ute också, som det är ute nu. Då blir det automatiskt att man snyter sig när man kommer hem. Och jag har börjat med freddys konstiga vana, att snyta sig när man vaknar. Nu tror föräldrarna säkert att jag ljög för dem och faktiskt är sjuk men att jag vill träffa åsa så mycket att jag inte bryr mig om det är från mig hon får en bakterie som kan kosta henne livet!?

Jag lärde mig det, när jag läste både kriminologin och socialpsykologin, att det man vill ska ske kan man få att ske. Även om det gäller hos någon annan och dens egenskaper. Om jag säger till någon att den personen är dum tillräckligt ofta så kommer den personen att börja tro på det. Så är det med förkylning och alla andra symptom som kommer med det.
Svårt att inte känna sig lite hypokondrisk...

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Känslan är förvirrande. Det borde vara härligt att åka hem till familjen men någonstans vet jag att det är fel. Det känns oroligt, magproblemen är tillbaka, den underliggande stressen också.
Fick sällskap halva vägen på tåget i alla fall. Och Freddy lämnade av mig vid stationen. En bättre pojkvän får man leta efter!
Tankarna rusar omkring i huvudet om hur allting kommer gå, när jag ska åka tillbaka, vad jag ska fylla ut all dödtid med (troligen blir det mycket tid på gymmet/jumpa/simning).
Har lovat sötnosen att klara hans Doodle jump rekord också, på mobilen, så att han kan få klå mig sen. Tävlingsinriktad är vad han är!

Usch, försöker att inte tänka på så mycket just nu men det är svårt. Kanske bara ska lyssna på awesome musik, blunda och koppla av en stund...

Ensam

Usch! Jag avskyr ensamhet. Den kryper liksom på en. Från alla hörn i lägenheten. Det spelar ingen roll att jag vet att ensamheten försvinner någongång efter nio då freddy kommer tillbaka.

Jag vet att jag borde äta, men det går inte. Jag har ingen ork, inget sällskap och ingen lust.

Snacka om nervsammanbrott

Dagen idag har varit helt okej. Tills den började närma sig sitt slut. Då kom det. Allt.

Tårarna rann, rädslan kröp fram, ångesten hängde i liften och min mur raserade. Som tur fanns Freddy där för mig. Han höll om mig, pratade med mig, gav mig mat och fick mina tankar i andra banor.

Nu är det söndag kväll och vi ska upp tidigt imorgon och gymma. Sen är det skola som gäller, veckohandel och så är veckan igång igen. Men på onsdag åker jag upp till Stockholm. Det ska bli skönt, förutom att jag inte har freddy att krama på och krypa ner hos på kvällen. Men det ska bli skönt, hoppas jag.

Förnedring

Förnedring är dagens stora ord.

Någonstans måste förnedring vara något man själv skapar. Det är en känsla man känner efter att något har hänt en själv som man inte tyckte var okej. Så tekniskt sett är förnedringen bara i ditt eget huvud.
Hur kommer det sig då att dagen kunde börja så bra, lite stressande men vi hann med allting ändå. Kvällen skulle avslutas med middag ute och kanske en drink. Men istället avslutades den med en gråtande Rita i duschen.

Varför? Jo fånigt nog fick jag en stor mängd öl, rakt över mig och alla mina ägodelar. Och vad känner jag? Jo förnedring. Och vad gjorde jag? Jo bestämde mig för att gå hem. Jag ville inte ens godta killens ursäkt. Jag kände mig riktigt förnedrad och jag kan inte förklara varför ens.

Nu har jag duschat och sitter här med håret i en turban och även fast jag har skrubbat huden, tvålar den med peach duschkräm och bytt kläder, till och med tagit bort allt smink och schamponerat håret så känner jag fortfarande lukten av öl och känslan av förnedran ligger kvar. Klumpen i halsen finns kvar.

Varför är jag så jävla löjlig? Varför kunde jag bara inte ställt mig upp och skrattat åt det, skvätt lite av min cider över honom och sen fortsatt? Visserligen var det inte en liten mängd öl jag fick över mig och nu pratar vi rakt över mig, men det är bara jag som kan skapa känslan och det har jag gjort.
Hur blir man nu av med den?