Klockan har passerat sju och här sitter man. Tända ljus, Norah Jones i högtalarna, en skål med havregrynsgröt med sylt väntar på mig på spisen.
Själv sitter jag på min stol, kollar ut genom det stora fönstret och förundras över hur effektiva dem är i Örebro på att få bort snön från gatorna och gångvägarna.
Morgonen är enklare att tackla när Norah Jones finns och när ljusen värmer upp rummet. Allt känns lugnare, enklare och mysigare. Istället för tanken på hur kallt det kommer att vara när man kliver utanför dörren och snön blåser rakt i ansiktet på en.
Missförstå mig inte nu! Jag är en av de få personer som älskar snön. Den ska vara precis som den är idag;
vit, knarrar under fötterna och alldeles fridfull.
Varje gång vid vintertid såhär så känns det nästan som om känslorna svämmar över inom mig. Jag blir mysigare men kan samtidigt bli vresigare, mer påhittig men ändå vilja vara själv för en gångs skull och bara dricka en kopp varm choklad och sitta i fönstret och titta ut.
Här sitter jag och tar för givet att det är något fel på mig, som vanligt, medan säkert halva regionen är sådana som fylls upp av dessa känslor också. Kan det någonstans i vårt undermedvetna ha med alla filmer som säger hur man ska göra vid vintertid? Eller har dem fått det från människans egna beteendemönster under vinterhalvåret?
Dags att äta gröten innan den svalnar bort helt...
onsdag 10 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar