Samboronbon

Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
pampas bakom sej många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa Tango...

Tankarna förs tillbaka till min barndom, efter att ha läst om Emma Engdahls barndom. Jag minns också dem små sakerna som var jag, som var mig. Varför måste man bli stor? Vissa saker var så mycket bättre när man var liten.

Samboronbon var den låten min pappa alltid sjöng för mig när jag var liten. Han bar runt på mig, vaggad mig till söms på hans axel och sjöng Samboronbon med mjukt tonläge. Pappas famn var det bästa! Jag fick ju bekräftelse att jag var hans lilla flicka!
Ibland klappar pappa mig fortfarande på huvudet, du vet, som att ruffsa till min frisyr. När jag var i tonåren uppskattade jag det aldrig, men nu mera är jag som en hund som vill bli kliad bakom öronen: jag sträcker huvudet mot hans arm när han går förbi mig, för jag vill få den där klappen på huvudet.
Så fort jag får den är jag pappas lilla flicka igen och allting blir bra.

Det finns även stunder då jag låg i soffan, med huvudet på pappas ben. Hans lätta strykningar över mitt hår gjorde alltid att jag kände mig trygg! Ibland när jag är ledsen får jag fortfarande krypa ihop sådär, med huvudet på hans ben.

Varför är det så viktigt för mig?


Mockingbird med Eminem spelar i dem dåliga högtalarna på min mikroskåpiska bärbara. Någonting i den låten får mig att känna mig vilsen men som att det är tryggt samtidigt. Kanske är det för att det är en låt dedikerad till hans dotter, något som för alltid kommer ha samma värde för henne som den där klappen har för mig.
Någonting är det i alla fall med låten, någonting som nästan är magiskt.

Jag behöver en sådan klapp just nu pappa, varför är du så långt borta?