Sälenstugan

En hel vecka i sälen! Nu sitter jag här i soffan med mina systrar och bråkar om att hårfönen stör musiken från mina dåliga högtalare på min bärbara.
Solen har nog lämnat några märken i ansikte eftersom det fortfarande är varmt fastän det var ett tag sedan vi gick in.

Snart ska vi bege oss ut igen och ta oss an backarna, stackars mina vader säger jag bara. Men man ska inte klaga över att ha "ledigt" från skolan och vara ute i backarna i en veckas tid.

Saknar dock dig.

Samboronbon

Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
pampas bakom sej många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa Tango...

Tankarna förs tillbaka till min barndom, efter att ha läst om Emma Engdahls barndom. Jag minns också dem små sakerna som var jag, som var mig. Varför måste man bli stor? Vissa saker var så mycket bättre när man var liten.

Samboronbon var den låten min pappa alltid sjöng för mig när jag var liten. Han bar runt på mig, vaggad mig till söms på hans axel och sjöng Samboronbon med mjukt tonläge. Pappas famn var det bästa! Jag fick ju bekräftelse att jag var hans lilla flicka!
Ibland klappar pappa mig fortfarande på huvudet, du vet, som att ruffsa till min frisyr. När jag var i tonåren uppskattade jag det aldrig, men nu mera är jag som en hund som vill bli kliad bakom öronen: jag sträcker huvudet mot hans arm när han går förbi mig, för jag vill få den där klappen på huvudet.
Så fort jag får den är jag pappas lilla flicka igen och allting blir bra.

Det finns även stunder då jag låg i soffan, med huvudet på pappas ben. Hans lätta strykningar över mitt hår gjorde alltid att jag kände mig trygg! Ibland när jag är ledsen får jag fortfarande krypa ihop sådär, med huvudet på hans ben.

Varför är det så viktigt för mig?


Mockingbird med Eminem spelar i dem dåliga högtalarna på min mikroskåpiska bärbara. Någonting i den låten får mig att känna mig vilsen men som att det är tryggt samtidigt. Kanske är det för att det är en låt dedikerad till hans dotter, något som för alltid kommer ha samma värde för henne som den där klappen har för mig.
Någonting är det i alla fall med låten, någonting som nästan är magiskt.

Jag behöver en sådan klapp just nu pappa, varför är du så långt borta?

Long time no see

Nu var det allt för länge sedan jag skrev någonting, men det har hänt så mycket på så kort tid. Jag blev sjuk återigen, så jag låg nerbäddad ytterligare en vecka, sen fick jag nycklarna till lägenheten och livet rullade på därefter.

Nu sitter jag åter igen på min plats i bibblan och ska försöka summera vad jag ska läsa på inför mitt prov om två veckor, exakt idag faktiskt. Sedan måste jag även skriva klart mitt personliga brev till polishögskolan, för ja, det blir faktiskt av nu att jag ska söka.

Vilket påminner mig om att man kanske ska söka till högskoleprovet igen, när är det nu igen eller har det redan varit?
Förstå att jag har mycket nu när jag har planerat allt i förväg och ingenting håller den standarden jag önskar att det skulle göra.


Ikväll börjar jag första kvällen på teckenspråkskursen i alla fall och jag hoppas att det är ett språk jag faktiskt kan lära mig, det är så sjukt coolt och det skulle kanske kunna hjälpa mig i mitt sökande till polishögskolan!

Men för stunden springer Giddens runt i mina tankar och spökar så det är lika bra att öppna upp boken igen och ge det ett nytt försök.
Tyvärr är det en bok med lite för många ord för mig, hehe.

Men men, man kan ju inte ge upp fören man har försökt. Vad skulle jag då framstå som för person?