Nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Känslan är förvirrande. Det borde vara härligt att åka hem till familjen men någonstans vet jag att det är fel. Det känns oroligt, magproblemen är tillbaka, den underliggande stressen också.
Fick sällskap halva vägen på tåget i alla fall. Och Freddy lämnade av mig vid stationen. En bättre pojkvän får man leta efter!
Tankarna rusar omkring i huvudet om hur allting kommer gå, när jag ska åka tillbaka, vad jag ska fylla ut all dödtid med (troligen blir det mycket tid på gymmet/jumpa/simning).
Har lovat sötnosen att klara hans Doodle jump rekord också, på mobilen, så att han kan få klå mig sen. Tävlingsinriktad är vad han är!

Usch, försöker att inte tänka på så mycket just nu men det är svårt. Kanske bara ska lyssna på awesome musik, blunda och koppla av en stund...