Got to let it burn

Minnena flyger tillbaka till högstadiet när Spotify spelar Usher - Burn. Det var evigheter sedan jag lyssnade på denna låten, oftast när jag var deppig av kanske ett slut mellan en kille och mig eller bara var på allmänt depphumör.
Kommer ihåg hur jag kunde sätta på denna låten på högsta volym, lägga mig raklång på sängen i mörkret i rummet och bara vara.

Det är fascinerande,tycker jag, hur minnet egentligen fungerar. Jag funderar ofta över vad det är som gör att jag minns olika stunder mer än andra. Jag tror mig ha kommit fram till att det är när någonting har påverkat mig känslomässigt som mitt minne börjar lagra. Vissa saker har jag så pass tydliga bilder av, i minnet att jag skulle kunna skissa upp platsen, vilka som var där och vad som hände. (Om jag bara var så bra på att rita, hehe.)

Igår såg vi ett avsnitt av en amerikansk serie och det började med att en man slängde sig ner på spåret i tunnelbanan i New York för att kunna rädda en kvinna som fallit ner. Men med sig i tunnelbanan hade mannen sin lilla dotter som stod kvar på perrongen och såg tåget närma sig hennes pappa.
Jag hade nästan förträngt det och jag undrar om inte min pappa redan har gjort det. Men avsnittet på TV triggade min hjärna och dess minnesbilder. Jag minns det som om det var igår när jag stod på perrongen på Rådhusets tunnelbanestation och kramade om pappas gamla slitna skinnportfölj och skrek efter honom medan han sprang fram till kanten för att hjälpa den fulla mannen som trillat ner.
För att ta det från början och förklara varför jag minns att han var full så var det så att vi stod på perrongen, såg mannen vingla fram och tillbaka över, den minst tio meter breda, perrongen. Tillslut trampade han snett vid den vita linjen, som finns som en markering om att man inte ska gå där, och föll ner på spåret. Alla tittade men ingen agerade. Jag minns att pappa tvekade men slängde sedan portföljen i min famn och sprang fram.
Jag tror att det var ganska bra med minuter kvar innan tåget skulle komma för när pappa väl hade lyckats få upp den fulla mannen igen från spåret så hann mannen tacka pappa, i något av vad som kändes som en evighet, innan tåget rullade in på stationen.

Det är ett exempel på vad jag menar med att jag kommer ihåg ganska mycket av saker som har påverkat mig, men det krävs vissa saker för att trigga igång minnena som ligger längst bak i huvudet. Musiken är nog en triggerpunkt för mig när det gäller mina år mellan 12-18 eftersom musiken var mitt liv då.
Jag ansåg, som alla andra tonåringar i världen, att musiken beskrev mitt liv i stora drag och att ingen kunde förstå mig som låtarna gjorde. Men jag klagar inte över att musiken fanns där för mig och att den påverkat mig, för utan den hade jag nog inte utvecklats till den jag är idag.