När jag var mig själv

Han stängde dörren till mitt rum.
Vi hade båda väntat på detta tillfälle så länge nu, eller ja länge var det ju inte, bara en vecka. Men det kändes som en evighet.
Våra blickar möttes, leenden utbyttes och pulsen steg.

Det var sommar ute. Jag minns hur solen lyste in i rummet och hur det kändes som om solen ökade temperaturen i rummet snabbt.

Han närmade sig mig, fortfarande med ett leende på läpparna och omfamnade mig. Hans vänstra hand letade sig upp i mitt hår samtidigt som hans läppar nuddade mina. Det kändes bra, härligt eller kanske bara som att det ingick i min vardag. Inget dåligt vardagsfenomen men som om det var rätt, som om det alltid hade varit menat.

Stunden efter är suddig men jag minns utbytet av några ord och två stående leenden på våra läppar.

Efter en stund satte vi oss ner vid mitt skrivbord. Han hjälpte mig med ett program på datorn. Solen lyste fortfarande in genom fönstret men värmen var mer utjämnad över rummet nu.
Han satt på min högra sida och jag hade min högra hand på hans vänstra knä. Allt kändes så bra! Stunden gav mig en känsla av att tiden stod still och att det var där jag för alltid ville vara. Jag klämde lätt med handen på hans lår och tittade på honom med ett stort leende, som syntes både över läpparna och i ögonen. Jag fick positiv respons av honom, han kände detsamma.

Dagen jag aldrig glömmer, stunden jag aldrig glömmer, då jag var mig själv.